Kungsängslilja

Är en flerårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög. Stjälken är tunn och ogrenad och har smalt lansettlika, något grågröna blad. Kungsängslilja blommar i maj-juni med stora hängande blommor som sitter ensamma eller sällan parvis i toppen av stjälken. Blommorna är klockformade, karminröda eller sällan vita, och har på utsidan ett för arten typiskt rutmönster. Frukten är en upprätt kapsel.
Kungsängslilja kan inte förväxlas med andra arter.

Utbredning. Kungsängslilja är ursprungligen en införd och i äldre tid förvildad art. Arten är vanligast i östra Svealand men förekommer i ett flertal landskap från Skåne upp till Värmland, Dalarna och Ångermanland. Den växer på fuktiga strandängar där den kan uppträda i stort antal. Första fynduppgift är från Kungsängen utanför Uppsala, Uppland och publicerades av Linné år 1745 (Hylander 1971). Enligt vissa källor ska Olof Rudbeck d. ä. på 1600-talet inskaffat kungsängsliljor från Holland till Botaniska trädgården i Uppsala varifrån de sedan kom att spridas.

Användning. Kungsängslilja odlas som prydnadsväxt i parker och trädgårdar, och den säljs ibland också som krukväxt.

Övrigt. Kungsängslilja är Upplands landskapsblomma.

Etymologi. Artnamnet meleagris betyder pärlhönefläckig och syftar på blomman. Sitt svenska namn kungsängslilja har den fått av Kungsängen som ligger utanför Uppsala, Uppland, där den har en rik förekomst.

Havsörn

Havsörnen, Haliaeetus albicilla, är en mycket stor fågel med långa breda vingar som har tydliga vingpennor. Honan är oftast betydligt större än hanen. Havsörnen har tarser som är gula. Havsörnar byter sin fjäderdräkt med åren och 5 olika dräkter kan urskiljas.

Har du svårt att se skillnaden på havsörn och kungsörn då de är i luften kan du tänka på att havsörnen har kort kilformad stjärt, en relativt lång hals och en kraftig näbb.

Havsörnar kan bli drygt 20 år, men medellivslängden för dem som uppnått könsmogen ålder är 17 år.

De har en långsam fortplantning och lägger en äggkull med 1-3 ägg om året.  Den genomsnittliga reproduktion per etablerat par och år är ca 1,3 ungar.

I Sverige finns ca 1500 havsörnar. 

Havsörnar är generalister och äter det de kommer över, till exempel fisk, fågel och däggdjur. De äter också gärna kadaver på vägar och  järnvägar och riskerar därmed att bli påkörda.

Fisk är en viktig del av deras föda så de är beroende av vatten vilket innebär att de ofta häckar i anslutning till kuster, sjöar och vattendrag.

Bona som är väldigt stora byggs företrädesvis i stora tallar. Ett bo kan vara mer än 2 meter i diameter och väga mer än ett ton. Trädet behöver därför vara stort och starkt. Medelåldern för träden som havsörnen väljer att bygga sitt bo i är 160 år. Det kan jämföras med åldern på produktionsskog som sällan får bli äldre än 100 år.

Cinnoberbagge    Cucujus cinnaberinus     (Scopoli, 1763)

Cinnoberbaggen har under många år varit en flaggskeppart bland sällsynta och skogslevande skalbaggar. Arten är ungefär 14 mm lång, platt och lysande cinnoberröd. Huvudet är påfallande brett och käkarna är tydliga. Den lätt igenkännbara larven är gulbrun, mycket platt och längst bak försedd med fyra korta utskott. Den är sedan 1944 fridlyst i Uppsala län och har fortfarande sitt individstarkaste fäste i hela Skandinavien i detta län, där den fortfarande förekommer på flera lokaler runt Uppsala, runt sjön Vällen i nordöstra delen av länet, i Fiby urskog samt vid nedre Dalälven.

Larvutvecklingen sker främst under barken på grova, nyligen döda aspar och är tvåårig. På lokaler med stora populationer av arten kan man även finna larver på trädslag som ek, alm och sällsynt även barrträd. Hur larven livnär sig är fortfarande diskuterat. Vissa har hävdat att den i huvudsak lever på barklevande insekter, medan andra anser att den främst lever på barkvävnad, och det sistnämnda utgör förmodligen sanningen.

Cinnoberbaggen är funnen i Norge och Finland samt i Baltikum, Ryssland och östra delen av Mellaneuropa. Österut finns även en närbesläktad art Cucujus haematodes som även är känd i några 1800-tals fynd från Finland. Vår cinnoberbagge har försvunnit från de flesta landskap i Sverige där den togs på 1800-talet och den finns med på den s.k. rödlistan under kategorin akut hotad. Den är från 1 januari 2000 fridlyst i hela landet. Cinnoberbaggen ingår i EU´s gemenskapslagstiftning (habitatdirektivet) som djurart av gemenskapsintresse, vilkas bevarande kräver noggrant skydd och att särskilda bevarandeområden utses.

Arten har sitt absolut starkaste fäste i Uppland varför det är naturligt att välja cinnoberbaggen som landskapsinsekt.

 HÄLLEFLINTA

Är ett i Bergslagen vanligt namn på måttligt omvandlade sura vulkaniska bergarter (tuffer eller ignimbriter). Den är ljus, ofta bandad, och så finkornig att inga kristaller kan urskiljas för blotta ögat, vilket ger ett flint-liknande utseende.

Asp (Aspius aspius)

Ordning: Karpartade fiskar Cypriniformes Familj: Mörtfiskar Cyprinidae

Kännetecken: En storvuxen strömlinjeformad karpfisk, som har förhållandevis stor mun och relativt små ögon. Sidolinjen har ca. 70 fjäll. Analfenan är inskuren och har 14-17 fenstrålar. Stjärten är stor och blågrå. Käkarna är kraftiga, med en knöl längst ut på underkäken, som passar in i motsvarande inbuktning i överkäken.

Förekomst och ursprung: Aspen lever i de centrala och nedre loppen i de stora älvarna och i de sjöar som rinner ut i älvarna samt i brackvattnet i närheten av älvmynningarna. Utbredningen sträcker sig från Tyskland till Ural, i söder till Donauområdet och i norr till 62:ndra breddgraden. I Finland förekom aspen ursprungligen i Kumo och Kymmene älvars vattensystem samt i de förlorade delarna av Karelen, dessutom i små förekomster i Finska viken. I Kymmene älv och Teutjoki försvann aspen i början av 1960-talet och började minska också i Kumo älvs vattensystem. I Siurostråten ovanför Kulovesi försvann aspen på 1970-talet. Odlingen av asp började ge resultat på 1980-talet, då yngel från moderfiskar från Kulovesi, Rautavesi samt Kumo älv och Loimijoki föddes upp i naturnäringsdammar. Ensomriga aspyngel har efter det satts ut både i de vattendrag de härstammat ifrån, till tidigare habitat och på tiotals nya platser.

Reproduktion: De vuxna individerna vandrar på våren till sina lekplatser, som utgörs av stenbottnar i forsar och strömmar. Honorna når könsmognad efter 6-9 tillväxtperioder då de väger ca. 1,5 kg. Vid den första leken är antalet romkorn 40 000-60 000, men rommängden ökar med honans storlek till över 500000. Hanarna kommer till lek första gången vid 5-8 års ålder och 49-55 cm:s längd. Leken sker i strömmande vatten vid 7-8ºC, och den pågår bara under två, tre dagar. Romkornen fastnar på stenar och på vattenmossan på stenarnas yta. Om vattentemperaturen efter leken sjunker under lektemperaturen kan embryona, som håller på att utvecklas, förstöras. Ynglen kläcks 2-3 veckor efter leken, då vattnet värmts till 16-18ºC. De gömmer sig på botten ett par dar i början och lever på sin gulesäck och simmar fritt vid ungefär 9 mm:s längd.

Föda, tillväxt och vandringar: Ynglet växer upp på djurplankton tills det får ett fjälltäcke och börjar fånga insekter. I slutet av den första tillväxtsäsongen eller senast under den andra börjar aspen äta fisk. Den fångar aktivt fiskyngel och små stimfiskar vid ytan t.ex. nors och löja. Aspen mjukar upp sitt byte med sina långa krokförsedda tänder innan det sväljs.

Födoupptagningsperioden varar i allmänhet från maj till slutet av oktober. Aspen är snabbvuxen; under de tidiga åren kan den växa 6-12 cm under en sommar. I Finland kan den leva ända upp till 20-25 år och nå 6-7 kg:s vikt. Aspen trivs i strömmar och särskilt på sommaren vid vattenytan, då den är i nästan oavbruten rörelse. På våren pågår lekvandringen under ungefär en vecka och kan vara flera kilometer lång. De vuxna fiskarna kan då röra sig i små stim.

Fiske och fångster: Aspen är en populär, ibland krävande sportfisk. Den fiskas ändå mest med nät. Tack vare utsättningar har fångsterna i Kumo älvs vattensystem mer än tiodubblats jämfört med nivån i början på 1980-talet. I vatten där den nyetablerats ha den också gett betydande fångster.

Hot mot bestånden, vårdåtgärder och utrotningsrisk: Aspen är krävande beträffande sina lekplatser. Då lekplatserna tidigare sölades ner och förstördes genom utbyggnad av vattendrag, gick arten tillbaka och var också utrotningshotad. För att kunna skydda aspen måste man se till att lekplatserna inte förstörs.

De uppdämningar som planeras i de centrala delarna av Kumo älv hotar att begränsa aspynglens livsmiljö. I Loimijoki har man planerat att rensa upp grundområden, som är viktiga för aspen.

Aspen är en av arterna i EU:s naturdirektiv, men i Finland är den inte skyddad av lagen. Den enda formen av fiskevård har varit utsättningar.

Fram till år 2000 gjordes stora utsättningar, som förstärkte de ursprungliga bestånden. Man återinförde aspen på vissa håll och byggde upp nya bestånd i vissa vattendrag. Därefter har utsättningarna varit fåtaligare.

Aspen har i den senaste hotvärderingen klassats som sårbar. Artens fortbestånd är inte enbart beroende av de ursprungliga bestånden i Kumo älvs vattendrag, eftersom det i Kymmene älv och i Hiidenvesi och Lojo sjö, som hör till Karis ås vattensystem, finns vissa iakttagelser av naturlig reproduktion.